Religion på gott och ont

Religion är och har förmodligen alltid varit en del av samhället. Det är en företeelse som plockar fram såväl det bästa som det sämsta hos de troende.
Det finns många exempel på nästan ändlös humanism bland religiösa grupper; eldsjälar i små svenska församlingar som jobbar oförtröttligt med insamlingar för att hjälpa fattiga och utsatta barn i Östeuropa, Calcuttas ängel Moder Teresa, den fromme hindun Mahatma Gandhi. Det finns så klart fler exempel.
(Det är förstås möjligt, det vet man ju inte, att alla dessa människor hade gjort precis likadant även om de inte varit troende.)

Den andra sidan av saken innehåller tyvärr minst lika många exempel. Från kristendomens mörka förflutna kan man bara nämna ohyggligheter som den spanska inkvisitionen, förföljelserna mot kättarna och häxprocesserna.
I islamiska länder, idag, år 2008, stenas kvinnor för att de låtit sig bli våldtagna. De förvägras vanliga mänskliga rättigheter som skolgång, rösträtt och möjligheten att fritt röra sig ute på gator och torg utan att vira ett lakan om ansiktet.

Konflikter mellan olika religioner har förföljt människan genom historien. I modern tid kan nämnas som exempel Balkankriget, terrorns årtionden i Nordirland, de ständiga skärmytslingarna mellan Indien och Pakistan, samt den till synes olösliga konflikten i Mellanöstern.
Dessa konflikter handlar dock om mycket mer än religion, nämligen om makt och pengar. Stridigheterna i Nordirland gällde således inte vilken tro människorna skulle ha, utan det faktum att de protestantiska grupperna var en liten styrande elit (en position de skaffat sig under 1800-talet, när de anlände från England och Skottland).
Icke desto mindre finns religionen och religiösa dogmer med i bilden, och det är detta som är det mest ofattbara och stupida. Det borde aldrig någonsin kunna bli en konflikt mellan två människor, två stater eller två folk om religion. För religion är, och måste få vara, något personligt. Om du låter mig ha min tro, så låter jag dig ha din. Det är egentligen inte svårare än så.

Men samtidigt, om din dotter gärna vill slänga ifrån sig lakanet hon tvingas ha runt ansiktet, och om hon vill inleda ett kärleksförhållande med min son, så måste du låta henne göra det. För det är hennes ensak, ingen annans!