Därför minns vi inget

Jag, som tror på reinkarnation, får ofta frågan - från människor som inte tror på det: "Men om det nu är så att vi har levt innan, varför minns vi inget från de tidigare liven?" Och så tittar de triumferande på mig; ha ha, där har vi minsann slagit sönder din världsbild.

Ingalunda!
För det första, så finns det människor som minns händelser från sina tidigare liv. Jag har själv träffat sådana, och läst om många fler i böcker de har skrivit.
Nu är det ju inget bevis, åtminstone inget som skulle övertyga en tvivlare eller en med annan tro. (Jag har för den delen inget behov av att övertyga någon annan om min tro. Var och en får tro vad han/hon vill. Men det är ju intressant att diskutera.)

För det andra, så kan det finnas en synnerligen god anledning till att de flesta av oss inte minns något från våra tidigare liv.
En sådan kunskap, sådana minnen, skulle nämligen kunna vara oerhört jobbiga för oss.

Tag ett extremexempel:
Anna och hennes son Johan har känt varandra i ett tidigare liv. De var då inte mor och son, men hade en sorts relation. I det livet dödade Johan Anna.
Att leva med en sådan kunskap tror jag skulle bli för mycket för många av oss. Det är bättre att inte minnas.

Men, hävdar då den ännu icke helt stukade diskussionspartnern: "Ni säger att vi är här för att lära, och vi lär olika saker i olika liv. Men hur kan vi dra nytta av något vi lärt om vi inte kommer ihåg det?"

Jag tror att de erfarenheter vi har från tidigare liv bär vi ändå med oss.
I det här livet avstår vi från att göra vissa saker - det kan vara allt från att prova narkotika till att klättra i Himalaya eller åka till kriget och leka hjälte - och vi gör det för att vi har en inre känsla av att det inte skulle vara bra.
Den där inre känslan är resultatet av de erfarenheter vi har skaffat oss i tidigare liv. Vi har redan provat det där, vi minns inte det men känslan av olust finns kvar, och den stoppar oss från att begå samma misstag igen.